3 186 ord (words. No English translation yet…) publ. 2016 09 05
omredigerad 2018 08 12

Många har faktiskt hört av sig genom åren för att veta mer om Lyrorna i Norslundsrondellen, det är roligt och det är hedrande. De har varit ämne för en B-uppsats i konstvetenskap. Ja, inte alldeles ensamma, de hade gott sällskap från skulpturerna i några av de andra rondellerna här i Falun och Borlänge också. Men i samband med det så skrev jag ner mina tankar runt just gestaltningen av dem för att uppsatsskrivaren skulle ha lite material.

Så här är en omredigerad version av den text jag gav uppsatsskrivaren tillsammans med en av de bilder jag tog i samband med invigningen av dem, två år senare. Lyrorna är gjorda av cortenstål. När de sattes upp var de skinande blanka för att bara efter några dagar anta sin nuvarande rostbruna färg.

gestaltningsidé

”Med en gång kan jag säga att det är rörligheten och dynamiken som är kärnan. Sedan har jag generellt en strävan efter att intrycket av det jag gör ska vara omedelbart, direkt. Det ska alltså inte behövas någon förförståelse i form av en kulturell kontext för att förstå dem. Ingen ska behöva förklara dem. Det ska vara lättillgängliga och universella i uttrycket.

Att lyrans form kan associeras inte bara till många olika situationer både i samtid och historiskt bakåt och är lätt att ha en personlig relation, själva formen kan ge associationer till inte bara andra föremål utan ger också genom sina svängar och rundningar en känsla av rörelse när blicken glider över den. Associationsrikedomen har jag använt mig av, eftersom rondellen också ska fungera som en orienteringspunkt. Det ska vara lätt att sätta ord på den i en vägbeskrivning och den ska se olika ut beroende från vilket håll man kommer som trafikant.

Facit eller spontana reaktioner

En bekant berättade att hans yngsta absolut vill åka förbi dem varje dag efter dagis – hon väntar, dock oroligt, på att de ska falla. En annan bekants barn kommenterade dem med att ”de dansar” när de kör runt dem.
En bekant till en närstående körde genom stan och lade märke till dem och fällde en positiv kommentar om dem och undrade om vi kände till vem som gjort dem. Han hade ingen aning om att det var jag.
Rörelse, dynamik och kraftfullhet är det som jag själv upplever starkast när jag ser dem.

I samtal med beställarna

Det var ingen tävling. Vi var tre personer utvalda att göra var sin rondell (Mathias Ahlgren gjorde den vid Holmtorget) Jag hade tre dagar på mig (det är vad summan de erbjöd räcker till). Jag hade tre olika varianter på svängda och rundade former, lyrformen. Det är lyrans form som är det centrala, en fyrkantig lyra hade inte gett de intrycket av rörlighet. Det är rörligheten och dynamiken i de rundade formerna som var kärnan i alla tre varianterna.

Kommunens representanter försökte styra mig så lite som möjligt. Vid mötet hejdade de sig själva när beskrivningen av vad de ville att jag skulle göra började bli för färgad av deras egna ideer.  Det kan vara svårt att skilja önskemålen och kraven från själva utformningen som uppfyller dem rent fysiskt och visuellt. De ville ha mina ideer.

• De ville att det skulle vara möjligt att se genom eller över dem dvs ner över sta´n, där den ligger i dalgången, eftersom utsikten öppnar sig just vid rondellen där de ska stå. Nu finns det ju annat som ”stör” den utsikten, men, men…
• Det skulle vara så lite underhåll som möjligt på den.
• De ville att den skulle vara lågmäld, det ska synas att det är en rondell till ett bostadsområde. Det var problematiskt. Ska man skapa ett uttryck så är lågmäldhet en svår kvalitet. Det ligger inte för mig spontant. Antagligen är jag inte motiverad i och med att jag försöker skapa ett så starkt och rent uttryck som möjligt. Så lågmäldheten i relation till de övriga rondellerna i sta´n finns där nog inte, nej. Underförstått i den önskan, tror jag, låg en idé om att lågmäldheten skulle visa på att det ”bara” var en rondell till ett av flera bostadsområden. Att den har en relation en hierarkisk status som visas genom lågmäldhet.
  Kanske skulle jag hört mig för om de andra rondellerna och att anpassa formen efter dem? Jag vet inte.

önskemål och krav

Det är inte bara kommunens önskemål och krav, även Vägverket har en del krav eftersom det är en del i en trafikmiljö.

• Säkerhet från åverkan och säkerhet om trafikanterna. Tex så får det inte finnas några hårda objekt som en bilist kan skada sig på 5m in i rondellen.

Tyvärr är jag själv så inne på att ha förutfattade meningar om att kommunen vill ha det så billigt och underhållsfritt som möjligt att jag begränsar mig. En förutfattade mening som i och för sig ofta visat sig stämma. I det här fallet var det dock endast underhållsfritt – inte billigt för planering och färdigställandet.

Priset på vad allt skulle kosta fick jag uppskatta. Jag skulle ha tagit till lite till. Därefter fick jag presentera det för den grupp i kommunen som kan tillstå medel. Det gick bra.

Efter det mötet började arbetet med själva utformningen.

Mer om gestaltningsidén och mer om platsens förutsättningar

Ideérna och kvaliteterna– de jag minns att jag funderade över.

• Rörelse, dynamik, kraftfullhet och storslagenhet.
• Formen ska vara lättigenkännlig och associationsrik, intrycket omedelbart.
• Lekfullhet och gemenskap.
• Föränderlighet med årstider och väder. I början fanns också en tanke om att årstiderna skulle förändra det visuella intrycket av rondellen. Tex att lyrorna skulle luta så att  istappar kunde bildas så att formen skulle bli inverterad, laserljus i strängarna som bara är synlig vid dimma, snöfall eller regn. En damm i svackan nedanför lyrorna.
• Sista meningen i gestaltningsidén som jag uttryckte den då; är att spänningen i den ligger mellan det stora (landskapet/lyrorna som ju är i jätteformat) och den lilla (människan).

Varför?

Varför väljer jag de här kvaliteterna och sättet att utforma dem? Det är en kombination av min personliga erfarenhet, mitt förhållningssätt, utbildningen som landskapsarkitekt och de krav kommun och vägverk ställer, förstås.

Platsens förutsättningar

Det är svårt att säga att den ena tanken kom före den andra i någon slags kronologisk ordning.
Att det skulle vara svängda rundade former, en lyra, kom dock till mig direkt som en idé.
Kanske beror det på att formerna hör samman med landskapet och dalamålet, det sjungande, böljande och svängande. Landskapet är storslaget och när jag läser i de tidiga idéskisserna är det centralt i det jag vill förmedla.
Platsen ligger på en utsiktspunkt i en svag backe ner mot dalgången där Falun i botten öppnar sig. Det var ett krav från kommunen att utsmyckningen inte fick täcka för den. Det var en kvalitet man ville ta vara på.
Tiden att arbeta med idén var inte så lång och det som dyker upp direkt är ofta det som är riktigt. Även om det sedan kan ta tid att utveckla det till en genomförbar konstruktion och anläggning.

Jag kan ju direkt säga att kravet på lågmäldhet som framfördes tyckte jag var svårt att förena med intrycket av storslagenhet som platsen ger.
Nu kan man ju mena olika saker med lågmäldhet och jag tog inte reda på exakt vad man menade och det kanske de inte visste själva heller just då. Den diskussionen kom igång lite senare rent allmänt under explosionen av rondeller runt om i vårt land.

Lekfullhet och gemenskap var också något viktigt att uttrycka med form, material och storlek. Det hör ihop med att rondellen ligger i ett bostadsområde där människor tillbringar sina liv tillsammans med familj, grannar och vänner. Lekfullheten, glädjen, festen och samvaron är det jag vill uttrycka. I de tidiga skisserna beskriver jag det som ”två glada lyror utslängda i en böljande rondell, som glömda av två jättar som rumlat om i det gröna”. När jag sedan arbetar med det så kommer jag att resa lyrorna allt mer så att de tillsammans balanserar varandra samtidigt som var och en har en rörelse, en obalans som skapar dynamiken. De dansar.
Att bara låta dem ligga utslängda skulle ha varit ointressant som uttryck och blivit en långsökt förklaring som baserar sig på en berättelse.

Jag försökte också förstärka spänningen mellan storslagenhet och det lilla med en känsla av närhet och distans. Det har att göra med storleken på lyrorna i förhållande till min kropp, till den rent fysiska upplevelsen. Till den kan jag därefter addera min inlärda upplevelse dvs att jag har lärt mig att en lyra egentligen är så liten att jag kan hålla den under armen. De här lyrorna är alltså inte gjorda för människor. Just skalan för in något främmande en distans till det välbekanta. Det har att göra med min strävan att kunna uppleva något omedelbart utan att gå via en kulturell kontext.

Lättigenkännlig och associationsrik. Rundade svängda former kan ha många namn. Lyra är en av dem. Det som är bra med ordet lyra är att det så lätt associeras till musik, dans och lekfullhet, till det privata och festliga. Den, formen, är också väldigt gammal, ingen tillfällig trend.
Den går även lätt att associera med Haraldsbogymnasiets estetlinje som ligger i området, f.d. folkparken, områdets historia som idyll och inte minst att körledaren för Falu manskör som råkar ha en lyra som emblem bor alldeles i närheten. Att Falun är känd som musikstad är ju inte heller fel, med musikkonservatoriet och en egen symfoniorkester. Nåväl, även om skolan skulle lägga ner, manskören försvinna tillsammans med musikkonservatoriet och symfoniorkestern så har ”lyrorna” enligt min uppfattning ändå ett fristående uttryck som passar väl med det privata, festliga och lekfulla. Det storslagna landskapet finns också kvar.

Kort sagt försöker jag hitta ett uttryck med så få former och element som möjligt som ändå rymmer alla de kvaliteter jag vill ha med.

Mitt förhållningssätt

Mitt personliga och grundläggande förhållningssätt lyser nog igenom i allt jag gör, varur  kvaliteterna eller uttrycken formas och det är …

Omedelbarhet. Generellt kan jag säga att jag alltid strävar efter att intrycket ska vara omedelbart. Den som ser ska omedelbart uppfatta ”det”. Vad än ”det” är. Ingen ska behöva förklara det eller vara uppväxt här i vår kultur för att kunna bli berörd.

Skönhet. Jag arbetar inte direkt med begreppet skönhet utan med kvaliteterna som kan upplevas som sköna tex harmoni och balans. Men upplevelsen av att något är skönt eller att det drar mig till sig, är viktig för att kunna nå den som betraktar. Eftersom det i betraktandet uppstår en relation, om den är positiv, blir det en slags identifikation.
Det här har att göra med det faktum att lyrorna kommer att stå där som en del i det stora vardagsrum som vi alla delar, det offentliga rummet. Vi har alltså ingen möjlighet att välja bort dem och de är svåra att värja sig mot.

Valet av skönhet har alltså att göra med hur jag förhåller mig till mina medmänniskor när jag utformar det offentliga rummet, jag vill att det ska vara en positiv relation och identifikation.
Det är skillnad på tex en stol eller en tavla som jag kan välja att ha i mitt vardagsrum.

HUR

Rörelse skapas genom svängda linjer och obalans samt att jag utnyttjar trafikantens egen rörelse.
Föränderlighet med årstider och väder var en aspekt som fanns med från början men som underordnades krav på låg grad av skötsel, säkerhetsskäl och osäkerhet om det visuellt skulle bli någon effekt. 

Dynamik skapas genom balanserade obalanser. Även lyrornas storlek adderar till kraften i dynamiken. De är placerade så att när jag rör mig runt dem kommer linjerna att korsas och spela mot varandra, dansa med varandra.

Kraftfullhet, enkla stora former.

Storslagenhet är för mig en kombination av kraftfullhet och känslan av rymd. Rymden står platsen för.

Lekfullhet uppnås genom lyrornas asymmetriska och visuellt föränderliga relationer. Markens kuperade form och den rufsiga marktäckare bidrar också till det.

Gemenskap. De båda lyrorna relaterar till varandra. Var lyra har en obalans som balanseras av den andra lyran. Till det kommer jag som betraktare att jag får en känsla i kroppen som gör att jag blir medveten om min storlek och deras storhet.

Nu är det väl så att kraftfullheten dvs storleken och materialet gör att lekfullhet inte är den första association jag får när jag ser dem.

Materialval – uttryckets påverkan av materialet

Det är cortenstål, dvs färdigrostat stål. Strängarna är gjorda av fiber. Markstrålkastarna är också i fiberoptik. De två lamporna till strängarna och strålkastarna sitter alltså skyddade i en låda mitt i rondellen. De går att styra centralt och ljuset går att variera på olika sätt om man vill. (firman Roblon)

Cortenstål ger en knytning till gruvdriften. Men jag lekte med tanken att göra dem i glas, trä eller terazzo (polerad betong som skulle likna porfyr).

Kuber i glas travade på varandra med en ljusslinga i mitten. Ett isigt intryck. Upplevelsen skulle kunna bli en blandning av natur och icke natur.

En annan idé var att göra dem i trä, då skulle associationen till båtar och hamn bli mycket starkare. De kanske skulle upplevas mer som arkeologiska fynd.

Att gör dem i ett porfyrliknande material (terazzo)slog mig eftersom porfyr är unikt för Dalarna men det skulle ge en högborgerlig och en definitivt tung association som blir svår ihop med det lekfulla när lyrorna redan har sådan kraft och tyngd genom storleken.

Cortenstål är ett relativt billigt material, det finns kunskap att arbeta med det lokalt och det fordrar ingen skötsel. Det är Kollin & Ström som gjort dem (De gick i konkurs pga en tjänstemans svindlerier, synd på goda hantverkare). De hade under tillverkningen haft funderingar att på skoj kalla lyrorna för Kollin & Ström.

Att göra lyrorna i något av de andra materialen skulle bli mer komplicerat och därmed dyrare vad gäller konstruktion, montage och eller frakt.

Belysning

Platsens belysning, allmän belysningen är vägverkets vanliga som lägger ett jämnt ljus utan urskiljning på platsen. (svår orienterbart). Sedan har vi skyltbelysning från intilliggande varuhus som är störande. Ett buskage som växer upp och täcker för det hade platsen tjänat på men varuhusägaren vill nog ha sitt ”skyltläge”. Tyvärr konkurrerar den skylten något med utsikten.

Rondellens belysning. Första tanken var att ha laserljus istället för strängar av fiber. Då skulle strängarna bara synas vid dimma eller rök. Men om någon nyfiken skulle ta sig för att titta in i laserljuset skulle han eller hon riskera att bli blind, så den lösningen föll på säkerheten.

Lyrornas belysning ska bara vara så stark att de syns, de ska inte lysa upp.

Markstrålkastarna ska lysa upp marktäckaren och förstärka rondellens runda form. Allmänbelysningen runt rondellen kan vara svår att göra något åt eftersom vägverket har sina normer, likadant när det gäller skyltningen. Kommunen har en ambition att rensa så det inte är en skyltdjungel.

Visuella fällor

Det finns visuella fällor som bör uppmärksammas. Det kan tex vara olyckliga placeringar i förhållande till bilisten som missledande ljuspunkter, skymd sikt etc.  I det här fallet kan en bländningsrisk finnas i och med att rondellen ligger i en uppförsbacke. Genom att kupera marken som det är gjort så försvinner den. Varuhusets neonskylt kan ställa till problem. En annan sak är rörligt ljus i ögonvrån eftersom vi reflexmässigt tittar dit och då kan missa viktig information framför oss.

Medhjälpare

Konstruktionsritningar har WSP f.d. J&W hjälpt mig med. Belysningen har Elkon Nils Flink hjälpt mig med.

Min uppfattning om en del av den kulturella kontexten i Falun.

Miljön med alla dess element påverkar våra sinnesstämningar och självuppfattning. För mig är ju Falun musikstaden med inte bara långa traditioner utan även många. Gruvdriften är inte det primära liv jag ser eller upplever i staden vilket antagligen beror på att den inte längre är en aktuell verksamhet även om den lämnat djupa spår i hur staden är organiserad fysiskt. Hur väl den gruvliga organisationen stämmer med människors sätt att leva idag det låter jag vara öppet.

Falun har många inflyttade från många delar av landet och världen. De har kommit hit bla för musikens skull. Jag vet ingen som kommit hit pga av gruvdriften eller som har det arvet som en drivkraft i sitt liv till skillnad från musiken.

Nu kanske det blir ändring om gruvdriften återupptas. Men det jag vill poängtera är att jag ser den kulturella kontexten som det levande, det som är människors mål och drivkrafter idag.

En reflektion om rondellers funktion och form i allmänhet

En rondells funktion liknar en vägkorsning. Det är en orienteringspunkt. Det innebär att det är en fördel om rondellen är lätt att namnge och att den ser olika ut beroende från vilket håll man kommer. Det är praktiska skäl.

Den här rondellen är en av flera korsningar och rondeller i Faluns vägnät. På så sätt inordnar sig rondellen i en ordning eller i ett mönster.
En vanlig inställning är att ”de viktigaste korsningarna” ska vara mest utmärkande och mest spektakulära.
Vem bestämmer vilka korsningar som är viktigast? Ska det vara en hierarkisk ordning? Tex genom att ha samma tema i alla utsmyckningarna men med olika styrka?

Det finns en motreaktion mot utsmyckning av rondeller där man anser att rondellerna eller korsningarna ska vara ”mer anonyma” dvs bara rondeller varken mer eller mindre. Inte en plats att utmärka eller smycka.
(Jag kan förstå en sådan reaktion, ibland kan det bli överlastat men jag anser att det egentligen inte alls har något med utformningen att göra.)

För min del får gärna de olika rondellerna eller korsningarna vara ”kondensationspunkter” av det som är speciellt för området och den tid de skapas i. Det skulle enligt min mening tillföra staden som helhet ytterligare en dimension och göra det lättare att orientera sig.

När jag fick i uppdrag att göra rondellen hade jag frihet att uttrycka mig som jag ville men det skulle vara lågmält vilket skulle kunna tyda på att rondellen skulle inordna sig i relation till de övriga rondellerna. Det kan också tyda på att man vill att rondellen ska vara ”så anonym som möjligt” men ändå ha något utmärkande som gör att den går att placera dvs att den kan fungera som en orienteringspunkt. Kommunen hade ingen strikt hållning i dessa frågor. Kanske var frågan ännu inte medvetet formulerad? Det var den inte för mig.

Gestaltningsidén som den presenterades 2001

Uppdragets syfte är att skapa en tydlig identitet som är lågmäld i framtoningen. Det ska framgå för resenären att platsen ligger i ett yttre bostadsområde till Falun. Det är inte en entré till Falun utan en av de platser som ligger längs vägen in mot Falun. Vi har lämnat glesbygden och riksvägens höga tempo.

Gestaltningen utgår från den känsla av rymd och storslagenhet som utblicken över dalgången skapar ska bibehållas och gärna förstärkas. Samtidigt ska rondellen självklart höra samman med det bostadsområde det ligger i där människor tillbringar sin fritid och lever sina liv. Känslan av närhet, samhörighet och gärna lekfullhet ska hitta ett uttryck i rondellen. Storslagen känsla kommer av stora och enkla former i rätt proportioner. Närhet samhörighet och lekfullhet skapas genom rätt skala och placering mellan föremål.

Jag låter materialen vara få.

Gestaltningens idé ligger i spänningen mellan det stora och det lilla.
till toppen – to the top